Hej bloggen!
Mitt i min vardag hade jag glömt denna lilla blogg! Sorry:) men, egentligen... En blogg som inte en enda människa i hela världen läser...för ingen vet om den:) Det gör ju ingen skillnad egentligen tänkte jag. Men så slog det mig att- JO! Det gör faktiskt skillnad för mig själv. Jag kan ju använda den ändå till att sätta ord på mina tankar och funderingar! Kanske inte som de tidigare inläggen, de skrev jag mer genomtänkt och formulerade mer för att det faktiskt kunde vara en publik där ute någon stans, någon gång:)
Men nu vill jag bara skriva av mig! Jag kan ju träna... Träna bort alla olater, för att någongång ska jag ha en RIKTIG blogg, en som faktiskt når ut!!! Och då kan jag ju ha tränat bort dessa små skavanker som 5 utropstecken efter en mening:) eller att komma ihåg mellanslag efter kommatecken. Eller att inte skriva allting i en enda stor klump, så att jag inte skrämmer iväg en eventuell läsare!!!
Oj, vad skönt och avslappnat det blev nu... Att bara helt enkelt tömma sitt hjärta och tankar!
Livet är spännande och intensivt! Jag lever mitt, i min familj, i min vänkrets och mitt i världen! Jag är nog en 100% person som ger allt jag är och har till det jag gör!! På alla områden i mitt liv! Jag älskar att vara kreativ , skapa och se saker växa fram genom mina händer. När jag börjar går det inte att sluta och jag ger mig inte förrän det jag har i mitt hjärta och tanke står framför mig i den fysiska verkligheten. Där är jag nog lite av en perfektionist! Jag är hellre helt utan, än att ha en halvmesyr! När jag tex ska inreda ett rum så ser jag direkt en bild framför mig hur det rummet ska bli. Exakt med färger, former och en perfekt balans i rummet! Sedan sätter jag igång... Och håller på till jag har EXAKT den bilden i verkligheten! Det är en härlig känsla!
Jag älskar musik! När jag lyssnar ger jag mig hän och tycker om att musiken fyller helarummet! Älskar att sjunga och ger mig hän till stämmor i alla dess former och toner. Fantastiskt kul och mitt liv skulle vara som en svartvit film utan musiken. Den är själva nerven i min tillvaro!
Är 100% i mina relationer med. De jag älskar, älskar jag 100% , förbehållslöst och intensivt! Ger mitt hela liv och hela hjärta till de Gud sätter i mitt liv! Detta är också en risk, en STOR risk, då man aldrig vet hur andra människor egentligen tänker! Man blir väldigt sårbar när man en gång gluttat på dörren och släppt in någon dit! Till skillnad från att skapa med mina händer och själv ha full kontroll över det jag skapar, så måste jag i detta vara väldigt varsam.och veta att det material jag har i min hand är det mest dyrbara att förvalta. En annan människas förtroende , kärlek och respekt! Det är både det starkaste som finns, samtidigt som det är skörare än det tunnaste glas! Har ofta förr försökt fixa och greja med både det ena och det andra för att hjälpa till i min strävan att se " balans" i den bild jag önskat se även här. Det har varit så fel, och jag har många gånger smärtsamt fått erfara hur jag nästan gjort sprickor i detta tunna glas, bara för att jag velat " för mycket väl"! Alla människor är värda så sjukt mycket respekt! Och jag vill vara en som ger dem det! När jag misslyckas rasar min värd!
När jag klampat i klaveret så finns det inget mer smärtsamt! Tänk att en person som jag gett hela mitt hjärta och min djupaste tillit, att jag kunnat göra något som fått denna person ledsen, besviken eller tom djupt sårad... Det är som mitt hjärta rivs i tusen bitar och jag blir helt förtvivlad! Tårarna av skuld och sorg kan inte sluta rinna, även om de inte gör någon nytta hos den andra människan som står där, med sår som jag åsamkat! De gör dock en skillnad i mig själv. Det står i ordet om en " sorg som länder till bättring". Att se sitt eget elände, gå till djupet med det man själv gjort och jobba sig igenom detta med största allvar och insikt, borde göra mig till en bättre människa! Och jag vill leva utifrån att alltid gå bara till mig själv om det krockar! Jag vill inte se flisan hos min broder eller syster, men intensivt jobba med att få ut BJÄLKEN ur mitt eget! Jag vet så otroligt väl om de svagheter jag själv har och vet att jag om någon är i skriande behov av nåd!
Så att ge sitt hjärta är nog den största risk man kan ta! Men SÅ värt det! Men jag riskerar alltid mitt innersta, mitt mest förtroliga. Jag riskerar att bli avstängd, förkastad , missförstådd och glömd! Men, äkta kärlek består ändå! Den som en gång flyttat in , kan inte flytta ut. Så är det! Och " one you have me as your friend, it is for Life..." Då står jag där alltid! Oavsett!
Ja, detta var lite av dagens tankar och funderingar! Känns bra att bloggen inte " finns ännu" utåt sett:)
Nu ska jag sätta mig ner och äta lite god choklad och lyssna på " Panis Angelicus" . Otippad musik kanske, men det är en cd med total ro och frid faktor:) ( David Phelps, Classic)
May his peace be with you!
Fint Anna! :)
SvaraRadera